Efter ett besök upp till Patrik och hans fina familj fick jag över ett par koppar kaffe förklarat för mig hur Patrik kände hur det var att "knacka på dörren till källaren", dvs att hans kropp var nära på att ge upp. Det positiva i detta är att han själv vet varför det blev som det blev. Han slarvade under morgonen och förmiddagen med intag av näring och valde på det att köra ett pass med hög intensitet. En annan stark bidragande orsak ska även ha vart dåligt med sömn. Resultatet av detta blev att han under passet var nära på att bryta, och ringa mig för att möta upp och hämta honom. Efter alla år jag känt Patrik vet jag att det då är riktigt illa om tankarna går så långt... På något sätt tog han sig igenom cyklingen och "turen" på rullskidorna. Utöver en sliten kropp, tar han med sig erfarenheten att han nu på ett bättre sätt vet hur det känns när energin på riktigt börjar ta slut! Dessutom är chansen nu mindre att han hamnar i samma obekväma situation igen...Dagens pass var:
Cykel 75 km...
...snabbt hem för ett byte och sen...
24 km på rullskidorna!
Med för lite energi var det ett riktigt bra pass ändå! Och jag upplevde under samtalet med Patrik att han var lite smått nöjd över att ha pressat kroppen på detta sätt. Att få erfara, även om han upplevt det förut, hur det känns när kroppen nästan säger stopp. Det som nu gäller är som sagt att ta med detta och vända det till något positivt!
Varifrån kommer uttrycket "knacka på dörren till källaren"? Och vad betyder det? Betyder det enbart att ge upp?
SvaraRaderaKan lägga till att uttrycket inte finns med i listan över svenska idiomatiska uttryck.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaJag skulle vilja påstå att listan för idiomatiska uttryck inte är fullständig och inte kan göras så. Det är uttryck som vi växer upp med och som med tiden fylls på och ändras.
Vad gäller "att knacka på dörren till källaren" står detta både för mig och Patrik inte att ge upp. Som Patrik förklarade det och precis som jag ser det handlar det om att vara väldigt nära att "crascha", att känna hur kroppen verkligen är NÄRA att ge upp, men ändå inte helt och hållet. Jag har nog inte varit där själv och jag tror det är svårt att komma dit, att ta ut sig så pass att kroppen inte förmår mer. Det är inte det där vanliga "jag orkar inte", utan det handlar om att ta ut sig så pass mycket att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att ta sig vidare. Hur mycket man än vill så säger kroppen STOPP...